2021-09-01
Lätt mulen morgon, 13 plus och i stort sett vindstilla och senare under dagen varmare och vinden blev svag till måttlig.
Promenad i parken i sakta mak kändes skönt. Min lilla fina vovve nosade sig långsamt igenom allt som han tyckte kändes viktigt för honom och det var en hel del som tog sin lilla tid. Jag bara fanns i andra ändan av kopplet. Nu är det helt klart att det är han som bestämmer takten och jag bara rättar in mig efter hur han vill ha det.
När vi kom hem igen efter han hade lekt en stund med sin aktivitetsboll och plockat ut godisbitarna ifrån den så lyfte jag upp honom i soffan och satte mig sedan där och då lade sig han sig nära mig och somnade omedelbart. Där låg han sedan och sov väldigt nära mig i flera timmar.
Gjorde inte så mycket i dag utan tog mest hand om Zacko. Så fort jag reser mig upp så ska han kolla vad jag gör. Och ser han mig inte så vill han hoppa ner och då får jag eller Hasse vara snabba och lyfta ner honom. Han får inte riktigt med sig bakbenen och vi vill ju inte att han ska skada sig.
Men han äter och dricker som han ska och även utgifterna sköter han.
När slutar en hunds liv att vara hundvärdigt? En mycket svår fråga tycker jag.
Åh, du känner nog när det är dags att säga adjö till Zacko. Så länge alla utgifter är ok och intaget av mat bra så ser jag inga problem att bara låta honom vara som han är.
Kommer ihåg en gång när vi stod nere vid Nef i Moseldalen och husbilen framför oss hade två goldenretrivers. Den ena var så skranglig i bakkarossen att den vinglade fram. De hade byggt en brygga ner från husbilen. Damen förklarade att detta liv älskade hundarna och det kanske var sista gången för den ena.
Så när vår bordercollie Berrie fick diagnosen skelettcancer tog vi hem honom och åkte runt på små vägar i husbilen en vecka innan han fick somna in. Han älskade nämligen det.
Ett bra avslut är nog det viktigaste både för en själv och vovven.
Styrkekramar och Ha det så bra !!!!
Det gäller att göra det bästa man kan när det nu är som det är.
Oj det är så svårt man försöker se ljusglimtar hela tiden, bäst om naturen har sin gång så man slipper ta det beslutet. Hade en taxfröken som blev 14 år och borde nog tagit bort henne tidigare men man blir också egoistisk. Har nu två taxar som är 9 år. Ni får göra det som är bäst för Zacko och tänka på den glädje han gett er.
Det är så svårt och hur ska man veta att man har valt rätt. Det får man aldrig veta. Är bara en känsla som som kommer att finnas!