2021-09-17
Konstigt nog så började denna hemska dag precis som vilken annan dag som helst. Tog på regnkläder efter som det regnade, 15 plus och ingen vind. Detta väder passade min sinnesstämning utmärkt denna sorgliga morgon.
Vid 2-tiden körde vi till Borås och Blå Stjärnan. Parkerade en liten bit bort eftersom deras parkeringsplats är rätt så trång.
Blev en sista långsam promenad upp till djursjukhuset. Var ute i god tid så det fick ta den tid som Zacko ville.
Vi gick in och anmälde oss. Fick ett munskydd för jag hade glömt mitt hemma. Fyllde i ett formulär och betalade. Satt sedan ner och väntade en kort stund. Det kom då en ung kvinnlig veterinär och hämtade oss. Hon visade in oss till ett rum med behagligt dämpad belysning. Fanns en del levande ljus placera runt om på olika lämpliga platser. Mycket stämningsfullt och fint. Det uppskattade jag.
Jag satte mig i soffan och tog upp Zacko i mitt knä. Veterinären börjad ge honom Frolic och satte sedan ner burken bredvid mig. Ge honom så mycket godis som han kan äta utan att spy sa hon. Zacko var överlyckligt när jag hela tiden gav honom Frolic. Och han fick många.
Veterinären kom tillbaka efter en stund och gav honom en spruta för han skulle koppla av och somna. Det gjorde han efter en stund. Sedan så började allvaret. Han lyftes upp på bordet och han rakades lite på ett framben. Där satte dom in en kanyl och i den så sprutades in en del olika vätskor. Nu var han så borta att han inte kände något. Men det gjorde jag. Inte så lätt att gråta bakom munskyddet.
Min så medkännande veterinär och jag stod på var sin sida om bordet där han låg. Jag kände att livet rätt så fort rann ur honom. Efter en stund så konstaterade veterinären att hans lilla hjärtat hade upphört att slå. Han somnade in så lugnt och fridfullt och är nu befriad från sina plågor innan dom blev för stora.
När hon gick ut fick jag ta av mig munskyddet och vad jag grät och snorade. Det gör jag nu också. Hur mycket tårar har man egentligen? Denna stora saknad och sorg är näst intill outhärdlig.
Jag gick sedan tillbaka till husbilen och vad det var tomt där. Inget liten svart pudel som väntade på mig innanför dörren. Men Hasse var där och var så ledsen.
Vi körde sedan tillbaka till Seglora och parkerade på vår plats. Började sedan så smått att plocka ihop lite av Zackos leksaker och lite annat. Blev inte så mycket idag för jag orkade inte. Tror att det får ta den tid som jag behöver för att sörja är inget man bara gör i förbifarten. Det är något som man ska tas på största allvar och det får ta den tid som det behövs.
Gjorde lite enkel mat i kväll och det blev hamburgare, stekt burkpotatis med lök och stekt ägg. Åt egentligen bara för att vi måste.
Det är så outhärdligt tomt här!
Och hur ska jag kunna sova i natt ensam i sängen utan Zacko. På drygt 14 år har jag bara sovit utan honom i två nätter då han har varit inlagd på djursjukhus.
Och vem ska promenera med mig i morgon? Och alla andra dagar?
Zacko, jag saknar dig så mycket men jag vet att du nu har det bra.
Och tack för alla år som du min älskade hund har förgyllt mitt liv och hängt med på alla promenader som vi har gjort tillsammans.
