Dag: 9 januari 2018

Elproblem som löste sig

2018-01-09

Så var det dags för skitväder igen. Regnet började i natt och fortsatte hela förmiddagen. Det blåste rätt så mycket och det var endast 12 plus. Det blev en lite kortare promenad i dag och efter ca 20 minuter ville Zacko vända och hem. Det gjorde vi då.

När jag kom hem så fick jag reda på att vi var strömlösa. Jag lämnade in Zacko till Hasse och gick till receptionen för att dom skulle komma bort och rätta till felet. Jag fortsatte till Lidl för att handla frallor. Och regnet bara öste ner och mina brallor blev genomvåta.

Hemma igen så var det fortfarande strömlöst. Tillbaka till receptionen och fick då förklarat för mig att det är någon av dom tre husbilarna vid elcentralen som har något fel eftersom strömmen bröts med en gång efter hon hade slagit på huvudsäkringen. Vi var sen utan ström och det blev snabbt svalare i husbilen.

Upp igen till receptionen och tillbaka med personal till elcentralen. Samma historia igen. Då sa jag att vi ville flytta till en annan elcentral så då öppnade hon där och Hasse flyttade sladden och sen hade vi ström igen. Efter en stund så gjorde grannen bredvid detsamma. Den tredje blev kvar och kanske fungerade elen för dom.

Fläkten gick igång och Hasse la sina innetossor framför värmefläkten för att värma upp dom. Köpte dessa varma fotbeklädnader i Mora när vi var där för att titta på Vasaloppet för många år sedan. Det var förresten väldigt roligt.  Kalla fötter är inte speciellt skönt. Sen tog det inte så lång stund förrän vi hade det varmt och skönt igen i husbilen.

På eftermiddagen så blev det uppehåll med bara någon kort enstaka skur och det hade slutat blåsa. Skönt att kunna gå ut med Zacko utan att bli sjöblöt.

På kvällen så lyssnar vi som vanligt på radion och det var en del sport och då utförsåkning på skidor. Sedan så blev det Karlavagnen som vanligt och i kväll så handlar det om tv och dataspelsberoende. Ska bli intressant att lyssna på.

Denna text skrev jag för några år sedan och den känns absolut aktuell även nu.

Att röra mig fritt utanför mitt hem på gator och torg, vägar, stigar i naturen, jag överallt, är något som för mig alltid har varit naturligt och självklart.

Jag har genom åren gått mitt i natten på gatorna i centrala Borås och har aldrig blivit antastad på något sätt. Aldrig upplev det som osäkert eller obehagligt.

Bil har jag kört ensam på landsvägar, både större och mindre, och stannat för att vila en stund. Gått en sväng runt bilen för att piggna till. Det har alltid fungerat utan att jag har behövt bli rädd eller känna mig osäker. Det har så klart stannat andra också men det har aldrig känts otrevligt på något sätt.

Alla ensliga skogsstigar och strandpromenader jag har gått på i timtal med mina hundar, nu senast en dvärgpudel, och alltid känt mig trygg och säker. Naturen och havet är mina vänner och där trivs jag och vill känna mig trygg och må bra. Det har hänt att jag har mött folk, både män och kvinnor, och vi har hälsat på varandra och ibland växlat några ord om väder och vind som man artigt gör. Ett leende människor emellan känns värmande och gott.

Men nu håller det på att ske en förändring. Jag har inte blivit sjuk eller så, men jag har börjat  känna mig osäker när hunden och jag går ensamma på våra promenader. Jag har alltid resonerat som så, att ingen vet ju att jag går på denna ensliga stig, ingen står bakom hörnet och väntar på att slå ner mig.

Men det finns ju tillfälligheter. Ingen av alla dessa våldtagna och/eller mördade flickor/kvinnor trodde att dom skulle möta sig baneman på den plats som dom gjorde det på.

För några dagar sedan när jag gick i skogen i solig höstmorgon så hör jag snabba steg bakom mig. Så klart vänder jag mig om och där kommer en gestalt halvspringande efter mig. Det ser ut att vara en man på sättet figuren rör sig. Nu händer något i mitt huvud. En massa bilder och namn på kvinnor som bragts om livet kommer fram i en lång rad. Mannen närmare sig. Mina hjärtslag ökar och jag känner paniken ligga på lur. Vad ska jag göra? Springa ut i skogen eller så fort jag kan på stigen rakt fram? Nä, jag springer inte så fort. Stå kvar och inta någon form av försvarsberedskap? Han ser ut att vara lång och stor så det är uteslutet. Ska jag slänga mig ner på marken och låtsas att jag inte finns? Jag ökar omedvetet takten och andhämtningen är plågsamt hög. Paniken är nära, det är rött bakom ögonen. Jag ska försvara mig så länge jag kan, riva, klösa och sparka. Lilla vovven är inte någon hjälp, men han kan springa därifrån om det skulle behövas.

Killen kommer ikapp, springer förbi och jag kände mig lite fånig där jag stod i all min rädsla och skräck. Är det så här jag ska ha det resten av mitt liv när jag går ut ensam? Ska jag behöva känna rädsla vid varje möte med en man? Ska jag behöva misstro alla män jag möter?Varför kan jag och alla kvinnor inte få känna trygghet när vi vistas i ”det allmänna rummet”.

Jag ska inte behöva varje rädd för att det står en våldtäktsman/mördare bakom varje träd eller husknut. Jag vill kunna möta mina medmänniskor med ett leende och känna mig trygg. Det måste väl vara en rättighet för oss alla?